Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord
Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut målningar, statyer och skrifter? Egendomligt nog hatade och hatar (ISIS) dessa vandaler själva avbilden, men inte det som bilden betydde, det som bilden försökte förmedla. Det har också funnits människor som försökt mörda kulturer och skapa folkliga harakirin genom att sätta eld på bibliotek.
Av Guido Zeccola, kulturskribent og redaktør av Tidningen Kulturen (www.tidningenkulturen.se). Kulturverk har innledet et samarbeid med Tidningen Kulturen om artikkelutveksling og i første omgang velger vi i samnordisk ånd å publisere tekster på svensk. Bildet viser før og etter Talibans ødeleggelse av Buddha-monumentet i Bamiyan, Afghanistan 2001.
«Ikonoklasti är ej endast ett religiöst fenomen. Under franska revolutionen förstördes avbildningar av helgon och kungar. I realiteten var det ett barbariskt sätt att förneka kommande generationer att ta del av betydande konstverk. Sådant sker även i våra dagar.»
Ikonoklaster
Kollektivt delirium? Obegriplig galenskap? Nej, det tror jag inte.
Ikonoklastin (från sen forngrekiska: Eikón, bild och Kláo, slå sönder) är inte en engångsföreteelse, fenomenet hör ej endast hemma i en specifik kultur eller i en udda civilisation utan finns överallt och under människans hela historia. Ikonoklastin fanns redan under antiken, och under konciliet i Nicea 787 förklarar den orientaliska delen av Romarriket krig mot ikoner och statyer. Reaktionen blev, minst sagt, stark.
Maktkampen mellan Rom och Konstantinopel förstärktes och det hela slutade med den berömda schismen mellan de båda kyrkorna. Olikheterna mellan kulter och dogmer kom i fokus. I den orientaliska kyrkan fick liturgin en annan utformning än i den västerländska: uppståndelsen dominerar gudstjänstlivet och påskhögtiden är årets kyrkliga höjdpunkt, liturgi tar lång tid och gudstjänstspråket är ofta ålderdomligt. Dogmatiska skillnader gentemot liturgin i västkyrkan finns framför allt vad gäller tredje trosartikeln. Enligt ortodox syn utgår den Helige Ande av Fadern allena, medan Anden enligt västkyrkan utgår från Fadern och Sonen (filioque).
Redan före 700-talet förekom det märkliga former av ikonoklasti. Monoteismen (judendom och islam) kallade ikonoklasti för idolatri, men i sak handlade det om att avbildningar av Gud och profeter var häretiskt. Varför, frågade sig ortodoxin, skall man dyrka målade eller skulpterade bilder av Gud istället för att vända sig direkt till Gud? Karl den Store, Martin Luther, Zwingli och Calvin förbjöd avbildningen av helgon och av jungfru Maria och ställde sig skeptiska till den del av kulten som inneslöt dyrkandet av reliker.
Är det bara katoliker som dyrkar bilder? Nej, så förhåller det sig ej. Katolska kyrkan gör åtskillnad mellan dyrkandet av Gud och tillbedjandet av helgon. Att i bönen be till ett helgon är för katoliken ett sätt att skaffa sig hjälp för att snabbare nå Gud med bönen.
«Ortodoxins triumf», ikonet firar Bysans seger över ikonoklastin i 843
Sekulär ikonoklasti
Ikonoklasti är ej endast ett religiöst fenomen. Under franska revolutionen förstördes avbildningar av helgon och kungar. I realiteten var det ett barbariskt sätt att förneka kommande generationer att ta del av betydande konstverk. Sådant sker även i våra dagar. Folket blir “ikonoklast” när det välter och halshugger Lenin- och Stalin-statyer, när fundamentalister besatta av pseudoreligiös vrede, som islamisterna, förintar Afghanistans, Syriens, Iraks (och så vidare) unika statyer.
Samtidigt: via television och andra massmedia främjar bildernas civilisation en light-ikonoklasti, samtidigt som metropolerna ockuperas av no-global-aktivister som kämpar mot industriella logos och “retro”-feminister sprayar över reklambilder där kvinnokroppen förvandlats till ett lockande varuobjekt. Är detta endast vandalism, eller är det mer än så?
Ikonoklastins historia ger oss oväntad kunskap. Bilder föreställer inte vad de utger sig för att föreställa. Bättre sagt: bilder skapar och manipulerar det som de vill föreställa.
Aristoteles: bilder är inte resultat av mimesis, de alstrar katarsis.
Bilder nöjer inte sig med att illustrera eller förfina, de inte bara säger eller beskriver någonting utan interagerar med världen utanför själva bilden, utanför själva bildskapandet, bilder plockar fram människors känslor och formar människors beteenden. Bilderna förvandlas från bilder i betydelsen avbilder till verkliga aktörer i den sociala verkligheten.
Idag har vi ofta svårt att förstå bildernas verkliga betydelse därför att vi antingen plöjer ned dem i en för vår självinsikt tillfredställande estetisk vision (dimension), eller därför att vi medvetet önskar reducera dem till en banal form av kommunikation där bilderna tvingas ta över den falska euforiska rollen som universella tecken, tillängliga för alla. Tillgängliga för alla eftersom de är enkla, banala, dumma… tomma.
Femenaktivist sågar ner monument i Kiev till minnet av offren för Stalins förtryck
Bruno Latour och “faktischen”
För den som något känner Platon, Aristoteles, Pluton, Gregorius Magnus, Dionysios Areopagita, Augustinus, är det lätt att inse hur det bakom bildernas utanverk finns någonting större, nämligen bekännelsen till och kännedomen om, själva kärnan av samhörighet dem emellan.
Platon fördömde konsten eftersom han ansåg konst vara en kopiornas kopia och intet annat. Den åsikten kom han fram till eftersom han menade att syftet med en bild, meningen med en bild varken kan begripas eller upplevas om betraktaren inte är medveten om den verklighet bilden avbildar och varför bilden avbildar detta.
Filosofen Bruno Latour publicerade 2002 en viktig bok: Iconoclash. Beyond the Image Wars in Science, Religion and Art (MIT Press and ZKM, Karlsrushe). I denna bok använder Latour termen “faktisch” när han vill visa “fakta” och “fetisch” och dess analogier. Bruno Latour menar att vetenskapliga fakta (data) inte skiljer sig särskilt mycket från fetischerna vid avgudadyrkan eftersom sociala och mänskliga skapelser generellt sett alltid är sanna och universellt kategoriska. Utifrån den synvinkeln delar ikonoklastin upp fakta och fetischer i två autonomer. Att fördöma bilder därför att de är illusoriska innebär att glorifiera den positivistiska objektivitet fakta skulle medföra. Att förstöra bilder innebär att reducera världen till någonting trivialt, monotont och betydelselöst.
Livres en feu
Fahrenheit 451
Lucien X. Polastron, född i Frankrike 1944, är kaligraf. Han är dessutom expert på arabisk och kinesisk kultur och i samband med sin sextioårsdag gav han ut boken Livres en feu (Ed. Broché, 2004), Böcker på bål.Historien igenom har bilder haft vissa problem att accepteras. Boken har haft det än värre. Polastron berättar att han fick idén att skriva boken Livres en feu när biblioteket i Sarajevo brändes ned 1992, ett barbari likvärdigt talibanernas Buddhamord i Afghanistan och vandaliseringen av Iraks museer och bibliotek vid yankarnas invasion för några år sedan.I väntan på svensk översättning kan den som är kunnig i franska njuta av denna bok som hjälper oss att finna rätt i de historiska händelsernas snåriga förlopp. Polastron ställer den oroväckande frågan om hur lång tid den elektroniska berusningen ger dispens åt boken och tidningen i pappersformat?Polastron har i och för sig ingenting emot teknisk utveckling, men han anar att det blir allt svårare att i framtiden få närkontakt med pappersboken/tidningen.
Han ser positivt på teknisk utveckling: en cyberkatalog kan ersätta det borgeska, kostnadskrävande, universella biblioteket, e-boken är miljövänlig, osv. Tänk bara hur många träd som räddas! Och – Herre Gud, om jag vore yngre! Tänk på Internets utveckling som bara kan jämföras med “the expanding of the universe”, eller på det nordamerikanska “deaccession”: köp och släng?
Saddam Hussein staty rivs ner av amerikanska soldater i Irak 2003
Biblion
Detta grekiska ord som vi använder för att namnge den Heliga Skriften eller den plats där de besvärliga föremål vi kallar böcker, är Biblion. Ja, ordet betyder rakt upp och ned “bibliotek”, men bär i sig otaliga många andra betydelser och nyanser!
Den som läst Umberto Ecos bok Rosens namn (eller sett filmen), är säkert överens med mig om att romanens/filmens huvudroll spelas av BOKEN. Vid förra millennieskiftet var boken fortfarande ett älskat föremål… eller ett hatat föremål. Millennieristerna menade att okunskap var den sanna frälsningen, därför gömde de undan böckerna för folket, som i alla fall inte kunde läsa… men folket kunde se illustrationerna och därigenom också förstå vad som stod i texten. I millennieristernas patriarkaliska och fascistoida tro blev boken mystisk, mytisk och något moderligt heligt som måste skyddas för otränade ögon.
Alltså samlades böckerna i Biblion, i bibliotek som skall skydda det sagoomspunna totala vetandet. I Babylon uppfattades läsning som Himmelriket, Zodiaken placerade böcker på firmamentets hyllor. Talmud lär oss att långt före skapelsen existerade ett stort bibliotek. Veda (i Upanishaderna), som betyder kunskap, upplyser oss om att boken fanns innan skaparen skapade sig själv.
I modernare tid hävdar meridianens skapare Berosius att magiskt eller genialt tolkade gamla kaldeiska papyrer förvarades i Babylons mytiska bibliotek: före Syndafloden var namnet på världens huvudstad: Alla Böckerna.
Tyska studenter och SA brinner böcker i 1933
Brand
Trots det gudomliga ursprunget varken kunde eller kan Biblion räddas.
Brand är det apokalyptiska ordet. Maktens intriger eller folklig vrede är skäl nog att bränna ned fanskapet. Till detta kommer alla naturkatastrofer…
Kapitlet om “biblioklasterna” såväl före som efter Gutenberg tar aldrig slut. Alexander den Store sätter fyr på Persepolis med Zoroasters samtliga originalmanuskript… Kejsar Julius och biblioteket i Alexandria… biskopen Theofilus som eldar upp det NYA biblioteket i Alexandria… Almanzor och kalifernas bibliotek i Cordova… Korsfararna som härjar i det bysantinska biblioteket… Kubilai Khan som hjälper Fahrenheit att nå rätt temperatur med de taoistiska böckerna som bränsle.
Skottlands böcker gick sitt tragiska öde till mötes med Edward I:s benägna medverkan… Judarna i Paris såg sina böcker gå upp i rök 1298… I samma stad brändes protestanternas böcker 1559-1560.
Effektiva biblioklaster ger sig inte så lätt. Man kan inte räkna dem alla, Mao, polisen på Sri Lanka som eldar upp 97.000 böcker i Jaffna… De nazistiska bokbålen.
Inte ens de stora tänkarna förskonades. Alla drabbades, alltifrån Platon till Erasmus, Cervantes och Rabelais, Borges och Orwell, Huxley, Louis Sébastien Mercier, Marcel Schwob (som uppmanade: bygg ett hus och elda upp det, offra dina böcker till förintelsens ära…), surrealisterna och deras cadavre dedicerat till Anatole France. Och så vidare.
Men ironier och litterära paradoxer försvinner snabbt när Polastron frågar: vilken plats, vilken position fyller boken i den planetariska ekonomin? Blir det återanvändning eller väntar förbränningsugnarna?
Relatert
Et nakent navn
VREDENS MAGIKER OG TIGRENES GULL – Et bokbål
Mann og Natur: Havet, den perfekte stormen og en tsunami
Kunnskapens endepunkt – Charles Upton
Krigen om ikonene