Stockholm, mitt Stockholm

Stockholm är den stad i Norden som står mig närmast som stad, ja som stad överhuvudtaget. Här har jag upplevd det mesta vad det mänskliga registret har att erbjuda av gott och ont, kärlek och hat, glädje och sorg ,men mest glädje, och vissa underbart fina människor.  

Oavsett, staden har en speciell plats i mitt hjärta och kommer alltid att ha det. Söders krogar och hak, Östermalm, museumskvarteren, Skeppsholmen, Kungsholmen, skärgården, Djurgården, Långholmen, Kungliga Operan, Nationalmuseum,  Sky baren på Skrapan,  bruna Pelikanen,  och även  Gamla Stan när det är regnigt och kallt , tomt för turister,  ja och alla de små obetydliga platser som ändå betyder mest,  som inte är något speciellt utom de ögonblick man har delat som var speciella.

Jag har sett en stad som redan för tjugo år sen drabbades av stora sociala och etnisk-kulturella problem och sen har rörd sig med ekande fart neröver mot avgrunden i kaos och alienering.  Trots det har man kunna njuta av centrala Stockholm rika kulturella utbud, historisk och samtida.  Det man nu upplever är att förorternas Stockholm har blivit en del av centrala Stockholm.  Det destruktiva som har funnits och fått lov att frodas i förorternas mörkgrå realiteter har nu definitivt blivit en del av hela Stockholm.

«När en främling nu har sprängd sig i bitar och försökt spränga så många Stockholmare som överhuvudtaget möjligt, är det föga förvånande, men inte mindre trist ändå, då räddningen inte är nära. Man skulle kunna skriva en längre analys, men jag orkar inte idag, analyser kommer och går, verkligheten består, det vill säga, den ger fan i dina ord.»

När en främling nu har sprängd sig i bitar och försökt spränga så många Stockholmare som överhuvudtaget möjligt, är det föga förvånande, men inte mindre trist ändå, då räddningen inte är nära. Man skulle kunna skriva en längre analys, men jag orkar inte idag, analyser kommer och går, verkligheten består, det vill säga, den ger fan i dina ord.

Det gör ont på et sätt som förvånade mig, då detta är en realitet jag har sett komma i många år som en självklar konsekvens. Terrorn är inte alls ny, den upplevas av alla svenskar i de främlingstäta förorterna. De ansvariga, det vill säga alla de politiker och personer med ansvar som trots farhågor och vetskap om den tragedi som utspelar sig i Sverige, som har förföljd de som har vågat att varna för den katastrof som nu har blivit realitet, sitter fortfarande tryggt i sina positioner och tvättar sina händer i hycklande, för färden mot undergången ska fortgå, oavsett.

Jag hoppas att mina bröder och systrar lyckas väcka den sovande svensken i den mardröm som nu utspelar sig i dagens Sverige,  och om de inte lyssnar så vill möjligen en bomb eller tre väcka dem, tyvärr är det så att massan inte vaknar för det nästan är för sent.   Jag kommer oavsett aldrig att ge upp staden i mitt hjärta även om den nu är under ockupation, så som jag inte ger upp det Norden som är mitt.  Så får det gå som det vill, jag backar inte.

 

En passande sång för stunden:

 

Av AUTONOM, publisert i 2010 etter at en selvmordsbomber i Stockholm City sprengte seg selv i luften.

 


Av samme forfatter

Etter analysen: revolusjon eller degenerasjon

NY JORD

Höstgatan

DET NYE LANDET